Bara nio år gammal har Rumana redan fått betala ett högt pris för sin och familens tro på Jesus. I skolan blir hon slagen av sina klasskompisar och hemma i byn möter familjen trakasserier och våldsam förföljelse. För Rumana har söndagsskolan och kyrkan blivit en oas, inte minst när det är dags för julfirande.

Varje morgon går Rumana till skolan, som många andra nioåringar i Bangladesh. Dock får hon, till skillnad från många andra, gå den dryga kilometern till skolan ensam. Och när hon kommer till skolan är det ingen som säger hej eller sitter i närheten av Rumana på lektionerna. Hon berättar att klasskompisarnas föräldrar säger åt sina barn att inte leka med henne, eftersom kristna är dåliga människor. 
– Mina lärare skäller också på dem och säger: ”Umgås inte med de kristna. Vi kommer att undervisa henne, men du ska inte umgås med henne. Om du är med henne, kan du också bli kristen." Så därför umgås jag inte med någon. Jag är bara ensam, säger hon.

Drömmer om att bli lärare

När andra barn säger taskiga saker till Rumana är hon oftast tyst. 
– När de säger något ler jag bara. Då vet de inte att jag har påverkats. Annars kommer de att tro att jag mår dåligt och att jag kommer att gråta och de kommer att säga saker oftare. Men jag gråter när jag är ensam. Då kan de inte se det.
Trots att Rumana till och med har utsatts för fysiskt våld av klasskompisarna väljer hon att inte möta sin dem med ilska. 
– Varför skulle jag vara arg på dem? Jag förlåter dem. Jag blir inte arg på någon. Om jag blir det kommer jag att må dåligt i mitt hjärta, säger hon.
Rumana vill heller inte ge upp sin nuvarande skola, eftersom hon vet att den kommer ge henne bättre möjligheter att uppfylla drömmen om att bli lärare. Rumana ser läraryrket som en chans att vara en förebild för barnen. Hon vill vara en inspiration för unga människor och ge dem hopp. Hon vill vara en mamma till dem som lider som hon gör. 

Rumana är nio år och lever med sina föräldrar och två yngre bröder i nordvästra Bangladesh, där hennes pappa arbetar som pastor. 

Huset brändes ner

Rumanas familj bor i en by där de flesta invånarna är muslimer, en miljö där en konvertering till kristen tro inte accepteras av omgivningen. Även om inte alla är direkt fientliga bidrar de ändå till familjens utsatta situation, då de undviker att umgås med Rumanas familj av rädsla för att bli avvisade av samhället.
En gång när Rumanas mamma var hemifrån för att tvätta kläder kom grannar hem till familjen och började trakassera Rumana. Vid ett annat tillfälle var det hennes mamma som blev hotad i hemmet, och flera gånger har det kastats tegelstenar mot familjens hus. Men en av de mest traumatiska händelserna för Rumana och hennes familj inträffade en dag när hon kom hem från skolan. När hon närmade sig sitt hem var allt Rumana kunde se eld och rök som bolmade från taket. 
– Branden var intensiv eftersom det fanns många torra pinnar i vårt hus. Ingen från vår by erbjöd någon hjälp. Alla bara tittade på, minns Rumana.
Hennes pappa hade skyndat sig hem från platsen där han hade arbetat. Scenen var förödande. 
– Jag såg min pappa gråta och vrida sig på marken. Det fanns ingenting kvar av huset. Allt var borta. Jag grät också, säger hon.

Byggde skjul i trädgården

För Rumanas pappa blev situationen för mycket och han föll ihop. Ingen vågade först hjälpa familjen, men till slut var det en kvinna som lät familjen komma in till henne en stund. När Rumanas pappa hade lugnat sig blev familjen ivägskickad från kvinnan, och de återvände till sin trädgård och byggde upp ett enkelt skjul för att ha tak över huvudet. 
Nästa dag gick Rumana igenom de förkolnade resterna av deras hem och letade efter allt hon kunde rädda. Mirakulöst nog klarade sig en del saker – bland annat en bibel. Men Rumana var mest bekymrad över två andra högt värderade saker: En kristen sångbok som hon hade lånat från söndagsskolan och en kopp från skolans idrottsdag när hon vann ett lopp. Hon insåg snart att de var borta, förvandlade till aska.

Söndagsskolan innebär gemenskap

Trots motgångarna fortsätter familjen att leva för Jesus. Och en ständig källa till glädje för Rumana är söndagsskolan. Det innebär en stund varje vecka då hon kan sjunga sånger, lära sig om Gud och vara med sina vänner – en plats där hon inte är ensam.
– Jag älskar söndagsskolan eftersom det inte finns någon avundsjuka, inga bråk och vi alla kan leka tillsammans, säger hon.
Rumanas söndagsskola drivs av Open Doors lokala samarbetspartner, som en del i Open Doors uppdrag att stärka församlingen i Bangladesh, speciellt på platser där priset för att följa Jesus kan vara mycket högt. Söndagsskolan är ett bra sätt att ge utbildning och hopp för framtiden för kyrkan i Bangladesh. Den har också gett barn som Rumana en visshet om Jesu kärlek.
– Jag är väldigt värdefull för Jesus. Jag bråkar inte med andra eller grälar med dem eller beter mig illa mot dem. Jag är värdefull för honom, säger hon.

”Alla kristna samlas”

Julfirandet är en speciell händelse för Rumana. Det börjar med att hon tar på sig en ny klänning, något hon har sett fram emot. Familjen tar sig till kyrkan som hennes pappa leder, en enkel byggnad med lergolv och tak av korrugerad plåt, som de dekorerar med blommor. För kristna familjer som utsätts för förföljelse är juldagen en chans att få tänka på något annat än den förföljelse de lever med, och i stället fira Honom som gav dem nytt liv. 
Men mest av allt är det en dag då Rumana inte är ensam i sin tro. 
– Jag älskar att fira jul eftersom alla kristna, inklusive min söndagsskollärare, samlas för att sjunga sånger och läsa ur Bibeln. 
Det har även blivit en tradition att fira Jesu födelse med en tårta och en gemensam middag. Den här dagen ger Rumana kraft att hålla fast vid familjens tro. Hon har människor som älskar henne och som påminner henne om hur mycket Jesus älskar henne också. Det spelar ingen roll hur ensam hon känner sig när hon går till skolan varje dag, dagar som julen påminner henne om att hon tillhör Kristi kropp.