Hemma i villan i Örebro dukar Emma och Charlie fram te och rabarberkaka. Utanför de stora vardagsrumsfönstren syns naturreservatet, som tar vid där tomtgränsen slutar. De berättar att några av scenerna i parets senaste filmprojekt ”Amanda & Viktor” spelades in här.

– Kameran la av gång på gång, och jag skickade sms till våra förebedjare. Vi la händerna på kameran, minns Emma.

Charlie fyller i:

– Vår bön har varit: ”Låt oss få komma hem med det material som vi behöver”.

Och bönesvaret kom. Kameran fortsatte visserligen att strula, men teamet fick med sig det som de behövde.

Par från Iran i hemgruppen

Hur kommer det sig då, att Emma och Charlie hamnade här, i ett filmprojekt som kräver förbön och som inga tidigare projekt har utmanat dem att gå i tro?

De har sedan flera år tillbaka arbetat ideellt tillsammans en dag i veckan, med att göra film ”som ger hopp”, för att citera parets egen hemsida. Emma skriver manus och Charlie står för det konstnärliga arbetet, framför allt i form av regi. För några år sedan föddes en längtan att göra något med förföljda kristna i fokus.

– Det kom med ett par som hade flytt från Iran i vår hemgrupp. Helt plötsligt satt den förföljda kyrkan i mitt vardagsrum, berättar Emma.

Hon konstaterar att vi som kristna i Sverige har mer att lära av förföljda kristna än tvärtom.

– Deras tro väcker liv i vår egen tro; den väcker tankar om vår egen tro.

Förföljelsen sätter vänskapen på prov

Paret Cronbergs längtan mynnade så småningom ut i miniserien ”Amanda & Viktor”, en produktion i samarbete med Open Doors. I centrum står de båda 15-åringarna Amanda och Viktor. Deras vänskap sätts på prov när pressen på kristna blir allt större.

– De bor i ett land som Sverige, men det är inte Sverige, för det här är ett land där man inte längre får tro som man vill. Man får till exempel inte längre ha religiösa symboler så att de syns, förklarar Emma.

Viktor, som till skillnad mot Amanda inte är kristen, tvingas att gå med i lokala ungdomsförbundet.

– Det gör att de inte längre kan träffas offentligt, men han vill ändå vara vän med Amanda i hemlighet, berättar Emma.

Serien är en fiktiv berättelse, men den bygger på verkligheten.

– En poäng i berättelsen är att vi har vävt in inspiration från berättelser från den verkliga förföljda kyrkan, så att det finns paralleller man kan dra, säger Charlie.

Hur har arbetet med den här produktionen påverkat er?

– Positivt, vi tycker att det här är väldigt lustfyllt, säger Charlie, och fortsätter:

– Och det här har varit en erfarenhet i att vara beroende. Det är nog en viktig grej, att vi har varit väldigt beroende av Guds nåd och andra. Vi har behövt gå i tro ganska mycket, mer än de tidigare projekten.

Charlie och Emma lyfter också upp det fantastiska i att se människor tjäna Gud genom sina kreativa gåvor.

– De finns här, på Närkeslätten, det är ju inte i Los Angeles, konstaterar Charlie förundrat.