16-åriga Eun Hye befann sig i kotjebilägret – ett läger för Nordkoreas gatubarn. Hennes föräldrar och systrar var i Kina, hennes yngre bror hos en farbror. Eun Hye hade överlevt “Den stora svälten” på 1990-talet, när tre av fem klasskamrater dog. Hon önskade att hon hade dött också. I så fall skulle hon åtminstone inte ha varit så här ensam. Detta läger var ingenting annat än ett väntrum, innan döden skulle komma och hämta henne här. Det fanns inget mer att leva för. Inte ens någon att prata med. Ingen, utom hennes farmors Gud. Skulle denne osylige Någon kunna rädda henne?

När hon stod på toaletten såg hon sitt liv passera i revy inför sina ögon. Hon såg sin farmor utanför huset, finna ett skydd, finna en plats att knäböja och tala med Honom som hon kallade ´Hanonim´. Hon tackade alltid Honom och bad Honom om hjälp. Eun Hye kom ihåg sin rädsla, det fanns alltid en risk att farmodern skulle åka fast och hamna i ett politiskt fängelse. Och med henne förmodligen också resten av familjen.

Några månader tidigare hade Eun Hyes föräldrar tagit henne och hennes bror till en farbror, medan de själva följde efter sina äldsta döttrar, som hade flytt till Kina. Med brorsdotter och brorson under sitt tak hade farbrodern nu fem personer att försörja. Först fanns det rissoppa, men den tog snart slut och det blev grässoppa i stället. På grund av att Eun Hyes föräldrar inte återvände sa farbrodern att han bara kunde ta hand om en av dem. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med mat för alla.

En desperat bön

Eun Hye gjorde vad varje älskande storasyster skulle ha gjort: hon lämnade huset och bosatte sig på gatan. Hon hade inget hem, inga planer. Det fanns ingenstans att gå. Hon satte sig ner och bad till farmoderns Gud för första gången.

– Far, jag är utan mina föräldrar, mina syskon och mitt hem. Mitt liv är så mörkt. Snälla, rädda mig från denna prövning, död och lidande.

Det var en bön utan övertygelse. Inte en hoppets bön, utan en bön i desperation.