Det är liv och rörelse, fastrar och kusiner går in och ut ur rummet, skämtar med varandra och det delas ut Pepsiburkar. Vid en första anblick kan man inte tro att alla som är här i dag har varit vittnen till hur deras makar, farbröder och barn dödades på ett fruktansvärt och blodigt sätt för mindre än ett år sedan.

– Den frid som Guds kärlek för med sig är större än sorgen och saknaden, säger Nancy, som förlorade sin man och 14-årige son.

Det var den 2 november förra året som deras minibuss attackerades av islamister. Busschauffören och sex personer från familjen dödades, och flera skadades allvarligt. Nu delar överlevarna från bussattacken i Minya med sig av sin sorg och glädje.

– Våra fyra makar var bröder. Safas man dog för många år sedan. Vi brukade ofta ge oss ut på utflykter med de tre återstående bröderna med respektive och barn samt Safa och hennes dotter. Det var alltid samma grupp och vi hade alltid samma chaufför, vi gjorde exakt som vi brukade den dagen vi blev attackerade, berättar Nancy.

Dagen för attacken planerade de ett besök i Sankt Samuels kloster. De gav sig av i en minibuss med plats för 14 personer, några av barnen satt i knät. Efter att de deltagit i en mässa bestämde de sig för att besöka den kyrka som byggts för att hedra de 21 martyrer som 2015 dödats av IS på en strand i Libyen.

– Sju av oss har nu fått möta martyrerna själva, inte här på jorden, utan i himlen, säger Nancy. 

Bad Fader vår under beskjutning
På väg från klostret hör de skottlossning, beväpnade gärningsmän sköt mot bussen framför deras.

– De lyckades fly, men trots att vår förare försökte vända så var det för sent för vår del. Extremisterna började skjuta på oss, säger Yousef, 23.

Aida, en av Yousefs fastrar, berättar:

– Nancy började be fader vår högt och uppmuntrade oss att be tillsammans med henne.

–Vi bad och ropade till Jesus medan kulorna ven runt omkring oss och den första av oss dödades. Vi slutade inte ens när terroristerna kom in i vår buss, berättar Nancy.

– Ärligt talat, jag trodde alltid att min tro inte var stark nog. Att jag skulle konvertera till islam om ett vapen riktades mot mig. Men i det ögonblicket kände jag Guds nåd. Jag upprepade bara för mig själv: Jag är en kristen, jag är en kristen!, säger Aida.

Terroristerna riktade sina vapen mot de vuxna männen och sköt dem kallblodigt.

– De sa till oss: ”Vi vill att ni ska sörja dem under resten av era liv”, berättar Aida.

De tre vuxna bröderna dog, tillsammans med en dotter och en son. Safas vuxna dotter dog också.

Yousef visar skottsåren på sin kropp.

– De sköt mig i ryggen först och trodde att jag hade dött. Men jag vände mig om och när de såg att jag fortfarande levde sköt de mig i huvudet. De trodde verkligen att jag var död då, men det var jag inte, säger han.

Kirurgen, som själv var muslim, som opererade Yousef, var övertygad om att han inte skulle överleva operationen, på grund av alla skottsår.

– Men han berättade för oss att det var som om någon var med honom under operationen, att operationsverktygen rörde sig på egen hand, berättar Aida.

– Det faktum att en muslim fick bli vittne till detta miraklet från Gud var väldigt uppmuntrande för oss. Kirurgen sa till och med att måste vara ett resultat av vår kristna tro, fyller Nancy i.

Yousef, som är söndagskollärare, fick förbön av barnen, som bad konstant under operationen.

– Det var väldigt mäktigt, berättar Yousef.

Behandling i Tyskland
Han var inte den enda som blev svårt skadad. Nancy fick två kulor i huvudet och en i ryggen. Hon har fått behandling i Tyskland.

– När vi kom dit frågade läkaren mig hur jag kunnat gå på egen hand. Han sa: ”Du borde vara förlamad med en sådan skada!” Jag svarade: ”Ja, vår Gud är verkligen stark och mäktig!”, berättar hon.

Men familjen lider av den sorg och smärta och det trauma som bussattacken inneburit.

– Direkt efter att det hade hänt var vi tvungna att ge våra barn lugnande mediciner, de var så upprörda. Särskilt min 17-åriga dotter Diana, som fortfarande är traumatiserad. Hon satt bredvid sin lillasyster när hon dödades, säger Aida.

Nancy har märkt att hennes son, som är tio år och också heter Yousef, har förändrats av händelsen.

– När jag ringde honom från sjukhuset i Tyskland och frågade honom vilken present han ville ha, sa han: ”Jag behöver inte någon present, jag vill bara ha dig mamma”. Det kändes som att min son hade växt upp på en dag, berättar Nancy.

Efter flera operationer i Tyskland kunde Nancy återvända hem. Först då, flera månader efter dådet, var hon tvungen att konfrontera verkligheten efter dådet.

– Någonstans hade jag förväntat mig att jag skulle träffa min man och få höra min äldste son. Det hade varit normalt, vad jag var van vid. Men de fanns inte där längre. Jag tänker ofta på dem, minns det som var bra. När jag är ledsen så ber jag om hjälp och det hjälper verkligen. Då påminns jag än en gång att jag inte är ensam, att Gud finns hos mig, säger Nancy.

Hjälp från den lokala församlingen
Kyrkan följer upp hur det går för familjen och tar särskilt hand om barnen. Lille Yousef berättar för oss att han och hans mamma ber innan läggdags och försöker vara tacksamma för något varje dag.

– Men jag saknar verkligen min pappa och min bror mycket, säger han och kämpar för att inte börjar gråta. Hans mamma lägger en arm om honom och drar honom till sig.

Men trots all smärta, så är denna familjs liv fyllt av kärlek och glädje.

– Våra män var starkt troende och de är goda exempel på vad det innebär att vara en kristen. Vi är stolta över att de dödades på grund av sin tro, säger Aida.

Safa, som suttit tyst på soffan och lyssnat, instämmer.

– Jag drömde om min dotter och resten av familjemedlemmarna som dog. I drömmen frågade jag dem: ”Är inte ni döda?”, och de svarade: ”Nej, vi lever i himlen!” De såg så glada ut, säger Safa.

–Ja, vi ser dem inte som döda. De har bara flyttat till en annan plats, en bättre plats. En dag ska vår familj återförenas i himlen, avslutar Aida.