Saghar växte upp i en muslimsk familj. Hennes första möte med Jesus skedde i en dröm. ”Följ mig”, sa Jesus i drömmen. Och det var den enkla men kraftfulla kallelsen som förändrade hennes liv för alltid. Att lämna islam för den kristna tron är ett farligt val i Iran. Visste hon vad hon gav sig in på när hon sa ja till Jesus? Förmodligen inte. Men hennes kärlek till Kristus växte och det gjorde även hennes tro.

Saghar samlades tillsammans med andra kristna och lovsjöng och bad. Det var alltid riskabelt, men gemenskapen var grunden för deras tillväxt i tron. De delade livet tillsammans och blev som en familj. Till slut tog Saghar beslutet att ta det allra farligaste jobbet i kyrkan, som pastor.

Förberedd genom träning

En dag hände det oundvikliga. Den iranska underrättelsetjänsten attackerade kyrkan. Aggressivt, men i tysthet, kom säkerhetspolisen in i lägenheten där husförsamlingen hade samlats. De bände upp dörren med hjälp av en kofot, men höjde inte rösterna eftersom de inte ville att grannarna skulle märka något.

Innan någon av församlingsmedlemmarna hann inse vad som hände knuffades kvinnorna in i ett rum och männen i ett annat. Medlemmarna såg på sin ledare med rädsla i blicken. Alla undrade vad som skulle ske härnäst.

Att vara kristen i Iran är inte något för dem som är oroligt lagda. Iranska husförsamlingar blir ständigt attackerade och dussintals kristna hamnar i fängelse varje år. Under förhören ljuger poliserna från underrättelsetjänsten, försöker få de kristna att ange andra kristna och arbetar hårt för att krossa kyrkan inifrån. Det var samma sak under attacken mot Saghars kyrka. Men Saghar var beredd. Bara några månader innan underrättelsetjänsten stormade gudstjänsten i Saghars församling hade hon fått förföljelseförberedande träning. Det blir allt vanligare bland kristna iranier att de lär sig praktiska och känslomässiga strategier, för att minimera skadorna av en attack mot deras församling.

I Saghars lägenhet blev teori till verklighet på ett ögonblick. Hon gick in i vardagsrummet dit hon kallades till förhör. Rummet var fullt av kraftiga män och en av dem filmade allting. Saghar var livrädd, men försökte lugna sig själv. Det som skedde hände på riktigt och hon kunde inte göra något för att ändra på det. Hon hade en församling att ta hand om.

Förbönsmeddelande från toaletten

Samtidigt som hon darrade av rädsla kom minnena från den förföljelseförberedande träningen tillbaka till henne. Hon behövde låta någon utanför få reda på vad som pågick, för att få bön och hjälp. ”Får jag gå på toaletten?” frågade hon den av poliserna som verkade vänligast.

Inne på toaletten plockade Saghar upp sin mobil, tog en selfie och skickade den till världen utanför: ”Snälla, be för oss! Vår församling har precis blivit attackerad"! När hon sedan började radera bevismaterial från sin mobil bankade en av de kvinnliga poliserna på dörren och försökte få upp den. Men Saghar hade lärt sig att poliserna inte har någon laglig rätt att bryta sig in på toaletten. Hon talade om det för polisen som motvilligt backade.

Kunskapen Saghar hade fått när hon förberett sig tillsammans med andra kristna fortsatte vara till hjälp. När poliserna sa till Saghar att de tänkte arrestera henne bad hon att få se deras tillstånd och lyckades därmed förhindra att de tog henne direkt till fängelset. När de sa till henne att de hade beslagtagit hennes pass, som för tillfället hade befunnits sig på ett postkontor, trodde hon dem inte. Nästa dag gick hon till postkontoret och där fanns hennes pass kvar.

Kom mirakulöst med flygplanet

Tre dagar senare anlände Saghar till flygplatsen på darrande ben. Det krävdes ett mirakel för att hon skulle lyckas fly. Hon var övertygad om att tillståndet att arrestera henne var godkänt vid det här laget. Hennes hjärta hoppade över ett slag, när hon såg vem som stod i kön hon var tvungen att ställa sig i. Framför henne fanns en av poliserna från underrättelsetjänsten, som hade attackerat hennes hem för några dagar sedan.

Det var den svåraste stunden i hennes liv. Där stod hon helt själv, utan föräldrar eller andra kristna som kunde hjälpa henne. I det ögonblicket insåg hon att det bara var Gud som kunde hjälpa henne, och hennes enda sällskap var de bibelord hon mindes. Hon säger mindes, eftersom hennes bibel hade tagits ifrån henne under razzian. ”Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd” genljöd i Saghars huvud.

På samma sätt som Petrus klev ur båten och gick på vattnet när Jesus kallade på honom, klev Saghar fram för att visa sitt boardingpass. Och medan polisens blick brände i nacken på henne skedde ett mirakel, Saghar fick lov att kliva på planet. Först senare fick hon reda på att underrättelsetjänsten började ropa ut hennes namn i högtalarna på flygplatsen, samtidigt som hon klev på planet. De hade precis fått igenom tillståndet att arrestera henne. Men de var försent ute. Planet Saghar satt på lyfte, innan de hann gripa henne.

Fyra år senare

Det har gått fyra år sedan hon flydde från Iran och vi träffar henne i ett land där hon är trygg.

– Jag hade inte suttit här och pratat nu, om det inte hade varit för förberedelserna jag fick. Under mötet med de andra kristna fick jag både lära mig att hantera mina känslor och vilka rättigheter jag har, till exempel att poliserna ibland ljuger för att splittra oss, berättar Saghar för oss.