Efter två års studier på en missionskola i Skottland var broder Andrew ivrig att få komma iväg. Hans gode vän Kee, som hade tagit examen året innan, skrev brev från Korea och berättade om de stora behoven i landet. Skolans missionsdirektor hade utmanat broder Andrew att göra Kee sällskap.

Men en kväll veckan innan examen gick broder Andrew ner i källaren på studenthemmet där han bodde, för att hämta sin kappsäck. I källaren hittade han en tidskrift som han började läsa i. Bilderna i tidningen visade ungdomar i Peking, Prag och Warszawa som marscherade. Texten talade bara om en världsvid organisation på 96 miljoner medlemmar. Socialist nämndes, men aldrig kommunism. Broder Andrew berättar om stunden i sin självbiografi Guds smugglare:

”Allt rörde sig om en bättre värld, en ljus morgondag. Och så i slutet av tidskriften läste jag ett meddelande om en ungdomsfestival, som skulle äga rum i Warszawa nästkommande juli. Alla var inbjudna. Alla?”

Fullpackad kappsäck
Broder Andrew skrev ett ärligt brev till adressen som angavs där han berättade att han var missionär och att han ville delta i festivalen för att utbyta tankar. Han fick snabbt ett svar, där arrangörerna hälsade honom välkommen. Ett tåg skulle avgå från Amsterdam den 15 juli. När det är dags för avfärd stod broder Andrew redo med en tungt lastad kappsäck.

”Det låg bara lite kläder i den – en omgång underkläder och ett par extra strumpor. Större delen av kappsäckens utrymme upptogs av små broschyrer på trettio sidor med titeln ’Vägen till frälsning’. Hade kommunisterna lyckats dra mig till sitt land med litteratur, så skulle jag i min tur också föra dit sådan”, berättar broder Andrew.

Predikade bakom järnridån
På plats i Warszawa upptäckte broder Andrew till sin förvåning att det fanns aktiva kyrkor i Polen, trots de nyhetsartiklar han hade läst i holländska tidningar om arresterade församlingsledare och nedstängda prästseminarier. Han avvek snart från kommunistfestivalens program och besökte en reformert kyrka, vilket i sin tur ledde honom till en mindre baptistisk församling. När pastorn förstod att det fanns en utlänning bland de kristna fick broder Andrew, 27 år gammal, göra sin första predikan bakom järnridån. I Guds smugglare konstaterar han:

”När jag slutat mitt korta anförande, sa pastorn något, som var det intressantaste av alltsammans. ’Vi vill gärna tacka er, sa han, ’för att ni är här. Även om ni inte hade sagt ett enda ord, skulle det betytt så mycket för oss att bara få se er. Vi känner oss ibland så ensamma i vår kamp.’”

”Styrk de andra, som är nära döden”
Efter en vecka i Polen började broder Andrew att dela ut skrifterna han hade tagit med sig, i gathörn, på torgen och på spårvagnarna. Innan hemfärden lyckades han till och med ge några skrifter till en grupp soldater och deras officer. Den sista morgonen i Polen sitter han och ber för alla han har mött i landet, när han hör musik. Det är en stor parad av unga socialister som marscherar, festivalens höjdpunkt. Broder Andrew ställer sig frågan i sin självbiografi:

”Vad skulle vi göra med dem? Vad skulle jag göra? Bibeln på mitt knä låg öppnad och jag satte ner handen och märkte att jag fått upp Uppenbarelseboken. Fingrarna låg på ett blad, nästan som de pekade. ’Vakna upp och håll dig vaken’, stod det i versen vid min fingertopp, ’och styrk de andra, som är nära döden…’ Plötsligt märkte jag att jag såg orden som genom en slöja av tårar. Kunde det vara möjligt att Gud just nu sa att han ville låta mig förstå att mitt livsverk skulle utföras här bakom järnridån, där det som ännu är kvar av hans kyrka kämpar för livet? Skulle jag få någon del i arbetet med att styrka detta kostbara ting, som ännu återstod?”

Mindre än en vecka efter hemkomsten till Holland kom broder Andrew i kontakt med en dam som skulle arrangera en resa till Tjeckien och kort därefter befann han sig på nytt i Östeuropa. Resten är, som man brukar säga, historia.

Källa: Broder Andrew med John och Elizabeth Sherill (1967). Guds smugglare. Utgiven på svenska av Sjöbergs förlag.