Renöron, en glittrig klänning och ett stort leende. Rafif är 100 procent redo att fira jul. Hon visar oss huset där hon bor med sin mamma och sina äldre släktingar. Rafif ställer sig på tå för att kunna sätta fast julpynt högst upp i julgranen, och pekar på dekorationerna som finns överallt.

–Julen är alltid en underbar tid, du fnittrar, skrattar och – viktigast av allt – du tillbringar tid med dem du älskar, säger Rafif.

En viktig person saknas dock alltid på julen: Rafifs pappa. Han dödades i ett attentat mot kristna studenter i Mosul 2010. Studenterna åkte i ett 20-tal bussar från Qaraqosh till universitetet i Mosul. Samtidigt gick Rafifs pappa Raddif hemifrån, till sin affär i närheten av universitetet. Rafif låg fortfarande i sin mammas mage.

När Raddif kom till busshållplatsen vid universitetet, dit bussarna med de kristna studenterna var på väg, upptäckte han bilbomberna.

– När han såg bomben sprang han mot bussen och skrek och vinkade åt dem. Han sa till dem att de riskerade att dödas allihop om de fortsatte, berättar Rafif.

Tack vare Raddifs insats dog bara en ung kvinna av de kristna ungdomar som var måltavla för attacken. Men Raddif betalade själv med sitt liv och fick därför aldrig se sin dotter.

Julkrubban påminner om pappa

Rafif står på knä bredvid en julkrubba gjord som en grotta i papier-maché. I krubban finns hö, dockor som föreställer Josef och Maria och Jesusbarnet i sin krubba.

– Min pappa gjorde den här, säger Rafif, medan hon noga justerar några figurer i krubban.

Hon fortsätter:

– Jag hann aldrig lära känna honom, men genom att sätta upp den här julkrubban varje år så känner jag att han är med oss litegrann på julen i alla fall.

Rafif får frågan om vet varför de kristna bussarna var måltavla för extremisterna.

– De hatade kristna. De ville utrota dem från denna värld och från detta land, det är anledningen till att de försökte döda dem, svarar hon.

Förföljelsen en del av livet
En annan dag träffar vi Rafif i hennes kyrka, som är färgglatt pyntad inför julen. Föräldrar lämnar av sina barn och några stannar ett tag för att prata med varandra, medan barnen springer iväg till sina vänner. För Rafif kan dessa stunder vara jobbiga.

– Jag saknar min pappa och särskilt när jag hör mina vänner berätta vad de har gjort ihop med sina pappor, och vad de fått av dem, förklarar hon, och fortsätter:

– Jag har frågat Gud varför han gjorde på detta sätt och lät min pappa dö.

Även om de flesta fortfarande har kvar sin pappa i livet, så vet alla barn som springer runt i kyrkan vad förföljelse innebär. Trots att de inte är så gamla, mellan åtta och tolv år, har alla fasansfulla minnen från när extremisterna i IS tog över Nineveslätten 2014. Förföljelsen är ständigt närvarande och kan bli mer extrem igen längre fram. Därför satsar Open Doors på dessa barn med hjälp av lokala samarbetspartners och kyrkor, bland annat genom bibelundervisning på Center of hope.

– Vi delar in barnen i åldersgrupper och berättar bibelberättelser, men gör också rollspel utifrån bibelberättelserna så att de får vara aktiva själva. Om vi inte stöttar dessa barn andligt och själsligt, så kommer de inte klara av att hantera det lidande som de kommer att utsättas för, säger fru Moshriq, som är rektor och leder arbetet på Center of Hope.

Bibelundervisning viktig för Rafif

Fru Moshriq lyfter fram att det är viktigt att barnen känner sig hemma i kyrkan och får lära sig bibelberättelserna.

– Vi börjar åtta veckor före jul med dagliga online-lektioner om julevangeliet och varför vi firar jul. Vi träffas även i kyrkan en gång i veckan. Sedan hjälper vi barnen att berätta julberättelsen med egna ord, eller genom att göra ett drama. På juldagen medverkar de i gudstjänsten.

Bibelundervisningen hjälper Rafif att reflektera över det som hände hennes pappa.

– Det finns berättelser i Bibeln där människor räddar livet på andra, säger Rafif.

Hon hoppar upp och säger ivrigt:

– När jag hör de berättelserna tänker jag att det där är min pappa. Han dog också för att rädda livet på andra, precis som dessa människor i Bibeln.

Det är dags för lärare Moshriq att samla ihop barnen. De tar sina sångblad och hittar en plats i kyrkbänkarna, med corona-vänligt avstånd. I allt mörker i detta land, fyllt av förföljelse, har barnen hittat sin strimma av ljus: Jesus som kom till jorden och fortfarande är med oss.

Läs mer om situationen för kristna i Irak här.