Vi kör till 33-åriga Farahs hus i byn på Nineveslätten, 21 kilometer öster om Mosul. På vägen till hennes hus förundras jag. Sedan mitt förra besök för sex år sedan så har den här platsen genomgått en förvandling. Då kunde den bäst beskrivas som förstörd och ödelagd. Nu, år 2023, så får man snarare använda ord som levande och återupprättad. Affärer, restauranger och skolor har öppnat igen. Överallt finns människor, bilar, cyklar och motorcyklar. Invånarna har jobbat hårt för att liv och rörelse ska komma tillbaka till denna by, som har existerat sedan 1200-talet.

Några hus står fortfarande övergivna efter att IS brände allt strax innan de lämnade och platsen befriades. Men de flesta hus har blivit hem igen, för de familjer som bestämde sig för att återvända och stanna i Irak. Antalet kristna i landet har minskat drastiskt på några decennier. Från att 2003 ha beräknats vara omkring 1,5 miljoner är det nu cirka 250 000 kvar. Förföljelse, terroristattacker från radikala islamister, krig, och bortdrivningar har lett till ett uttåg av kristna irakier till Europa, USA, Australien och många fler länder.

Kulhålen kvar i kyrkan

Pelarna i gulbrun färg som utgör porten till kyrkan är fulla av kulhål, en påminnelse om byns nutida historia. Farahs salong finns på andra sidan gatan. I oktober 2016 lyckades den irakiska armen och dess allierade att återta byn, som hade varit ockuperad av IS i två år, efter hårda strider. Överallt i byn fanns spår av förödelsen. Många hus vandaliserades och sattes i brand. Andra hus kollapsade helt. Nästan alla hem var skadade på ett eller annat sätt.

Jämfört med hur det är nu och hur det var 2016 är skillnaden stor. Tusentals hus på Nineveslätten har blivit återställda. Livet har kommit tillbaka, skolor har åter öppnats, företag har börjat fungera igen och ungefär halva befolkningen har återvänt till sina hem. Bland dem finns Farah, hennes man Janan och deras barn Gaith, 13 år, och Maria ,7 år.

På sin telefon visar Farah bilder på hur salongen och hemmet såg ut när hon kom tillbaka 2017. Det är svårt att föreställa sig att det vardagsrum vi sitter i är samma rum som på bilderna. Hon bor tillsammans med sina svärföräldrar, sin man och sina barn. Det är vanligt i hennes kultur att man bor med sina föräldrar eller svärföräldrar. En blå L-formad soffa är placerat i ena hörnet och gör att minst åtta personer kan sitta ned. Rummet är sparsamt men vackert inrett, med några kors och andra religiösa föremål.

”Vi var mycket rädda”

Då 2014, när Farah och omvärlden såg IS erövra flera områden i både Syrien och Irak, såg det först ut som om Nineveslätten skulle bli lämnad i fred, när IS i stället gick söderut. Men den 6 augusti var angreppet ett faktum. Farah minns den där dagen i augusti 2014 väldigt väl. Från tidig morgon den dagen så hördes skott och explosioner.

– Vi kände förstås oro inför tanken på att lämna vår by, men vi fruktade också att stanna kvar. Vi var mycket rädda.

Trots osäkerheten flydde inte Farah och hennes familj på direkten, utan åt lunch i sitt hem. Fler och fler personer uttryckte att ingen borde stanna kvar. Situationen blev mer och mer spänd. Peshmerga, de kurdiska krigarna som beskyddade byn, bestämde sig för att ta sig bort från den annalkande IS-armén och retirera till Erbil, huvudstad i irakiska Kurdistan.

– Vi beslutade oss för att fly, det var mycket skjutningar och bombningar. Jag var väldigt rädd när vi åkte och hade motstridiga känslor – vi behövde ju åka men vi visste inte vart.

Farah fortsätter:

– Vägar och vägspärrar var överfulla med tusentals bilar. Jag var rädd och speciellt orolig för min son Gaith och hans framtid. Han var fortfarande liten, bara två och ett halvt år. Vi hade ingenting. Jag tog bara med mig det allra nödvändigaste till min son.

Bodde 75 personer i ett hus

Farah har uttrycksfulla bruna ögon, hennes naglar har vacker manikyr. Hon är en kvinna som tar tid att tänka på sina svar. När vi pratar om åren som har gått så är hon återhållsam med känslor. Men det är lätt att se framför sig vilken traumatisk dag det måste har varit för henne, och för de andra cirka 70 000 kristna som flydde från Nineveslätten den där dagen.

När Farah och hennes familj anlände till Erbil så var deras högsta prioritet att hitta en plats att bo. En svåger till Farah hade tillsammans med några andra män hyrt ett hus i Erbil. Alla dessa män tog nu emot sina familjer till detta hus. Totalt blev det 75 personer i ett hus.

– Det var en väldigt svår situation. Några av oss sov i bilarna eftersom det inte fanns plats för alla i huset.

Efter två månader så flyttade de vidare.

– Vi hyrde ett annat hus. Min familj, mina svärföräldrar och tre svågrar med sina familjer. Vi delade på hyran och dagliga utgifter för att känna någon slags självständighet. Vi gick igenom svåra tider där. Det fanns inte många arbetsmöjligheter och lönerna var mycket låga. Vi var tvungna att arbeta båda två för att få ihop till hyra och annat.

Under åren i Erbil förlorade hon nästan hoppet om att någonsin återvända till Nineve-slätten.

IS:s slagord övermålade

Den militära insatsen mot IS blev till slut framgångsrik. Efter att Farahs by rensats från sprängämnen tidigt år 2017 blev det säkert för människor att återvända.

– Så snart vi hade tillåtelse att återvända så kom en längtan att göra det. Vi hade ju våra minnen där, även om de kolliderade med hur det såg ut nu, allt som var nedbränt och förstört. Så, å ena sidan var det med spänning, å andra sidan med hjärtesorg, som vi återvände och jämförde mellan hur det såg ut nu och hur det såg ut innan.

När Farah och hennes familj kom till sitt hem var det mycket smutsigt, fönster var krossade och väggar var raserade. IS hade gjort målningar och skrivit slagord på väggarna. I dag är väggarna ommålade och det finns inte längre några spår efter extremisternas budskap. På platser där IS försökte utradera alla spår av kristenheten är kors, bibelverser, bilder och ikoner tillbaka.

– Vår kärlek och längtan till vår by drog oss tillbaka. Det här är vår plats, vi föddes och växte upp här. Även om det var förstört, så var platsen vacker i våra ögon. Vi återvände för att bevisa att vi kommer att stanna här, bygga upp våra hem på nytt och gå vidare, med Guds hjälp.

Fick hjälp genom mikrolån

Farah vittnar om en beslutsamhet. Redan efter sex veckors hårt arbete med att reparera och måla om huset flyttade familjen tillbaka. Som många andra familjer så fick de genom kyrkan hjälp av ideella organisationer, som till exempel Open Doors, att återställa huset. Tillsammans med vår partnerorganisation fick Open Doors vara med och återställa 2229 hem i olika byar och städer i området öster om Mosul.

Farah ville även starta upp sin skönhetsalong igen. Hon ansökte om ett mikrolån hos en samarbetsorganisation till Open Doors och fick det beviljat. I flera år har vår partnerorganisation investerat i små företag, som beviljas lån på max 5 000 amerikanska dollar. Dessa lån har visat sig vara mycket framgångsrika. Alla företag som har fått ett lån sedan 2020 har sedan dess kunnat betala tillbaka lånet. När allt utom de sista 20 procenten är återbetalade efterskänks lånet till låntagaren.

Arbetar från 7 till midnatt

Livet är inte lätt för människorna i Irak och den ekonomiska krisen i landet har slagit hårt mot befolkningen. Farah och Janan behöver båda arbeta för att få ekonomin att gå ihop.

– Min man har två jobb. Tidigt vid 7-tiden arbetar han på det lokala statskontoret till klockan 14. Då kommer han hem, byter kläder och går till sitt arbete i en restaurang från klockan 15 till midnatt, berättar Farah.

Med hjälp av mikrolånet så har Farah kunnat öppna salongen igen och köpa de redskap och material som behövs. Sedan den åter öppnades så har hennes inkomst ökat och även antalet kunder.

– Salongen blev färdig precis före julhelgen, runt 20 december 2017. Den första kunden ville ha sitt hår klippt och slingat. Hon var en kund som jag kände sedan innan vi tvingades fly. När jag först öppnade salongen igen så var det med blandade känslor. Jag började om från ruta ett och jag visste inte hur det skulle gå. Men tack vare Gud så har jag till och med behövt anställa andra människor som kan hjälpa mig med kunderna.

Hon är mycket tacksam till understödjare som gjorde mikrolånet möjligt.

– Ordet tack räcker inte. Ni har hjälpt oss och stått vid vår sida, ert stöd har varit så uppmuntrande. Det möjliggjorde för mig att starta mitt företag och stå på egna fötter. Ett tack räcker inte. Utan er hjälp så hade det varit väldigt svårt att återvända och omöjligt att starta salongen och företaget.

Utmanar andra att starta företag

Antalet klienter var inte många i början eftersom inte så många familjer hade återvänt. Men det ser annorlunda ut nu. Hon har även utökat antalet tjänster som hon erbjuder i salongen. Så nu gör hon hår, manikyr och make-up. Därför har också antalet kunder ökat. Hon har dessutom anställt två personer som hjälper till i salongen. Den ena är en student, som med sin inkomst betalar för sina universitetsstudier.

– Vad som fick mig att anställa henne var hennes ambition. Hon älskar att göra den här typen av arbete. Hon har en passion för att arbeta i en salong.

Farah en av cirka 300 personer som har beviljats ett mikrolån för att starta eller utveckla sina företag. Open Doors samarbetspartner tar emot många ansökningar för liknande lån. Nu vill hon utmana andra i Irak att våga starta eget.

– Jag skulle vilja ge rådet till varje ung man eller kvinna som är lite av en entreprenör, att satsa på att etablera sig och ha som mål att få en egen oberoende inkomst.

”Allt vi behöver är trygghet, varken mer eller mindre”

Farah drömmer om att ”Nineve-slätten ska blomstra igen, att alla förstörda hus ska återställas och invånarna i området ska bli enade, så att kristna och andra kan leva i fred, trygghet och stabilitet.” Det är inte den känslan som hon har just nu.

– För närvarande lever vi kristna i Irak i fruktan, ända sedan katastrofen i Our Lady of Deliverance-kyrkan i Bagdad år 2010 [den 31 oktober 2010 attackerades kyrkan av sex stycken terrorister från IS och 48 kristna mördades], och den efterföljande fördrivningen då kristna flydde från Bagdad till Erbil och Nineve-slätten. Allt detta lidande och förföljelse gör att många kristna är rädda för att stanna kvar i Irak. Allt vi behöver är trygghet, varken mer eller mindre. Jag vill inte lämna Irak.

Farah förklarar att hon älskar sitt land och vill leva och dö här, trots de allvarliga omständigheter som finns i landet. Hon drömmer om att hennes salong ska växa till ett större skönhetscenter. Hennes tro och böner styrker henne i detta.

– Min tro hjälpte mig att möta många svåra omständigheter. Jag bad alltid genom detta. Jag skulle vilja uppmana människor att be att trygghet och stabilitet ska komma tillbaka till Irak. Det är drömmen för alla irakier och alla kristna som lever i Irak.