Tirham konstaterar att trauma är något som människor över hela världen går igenom.

– Det är verkligt och ger själsliga sår. Det händer när människor förlorar sina nära och kära eller vid andra tragiska händelser. Det påverkar deras känsla, deras hjärtan och då påverkar det hur de hanterar livet, säger hon.

Familjen uppmanar att inte gråta

Kvinnorna som Open Doors samarbetspartner hjälper i Burkina Faso har ofta fördrivits från sina byar och samhällen. Deras makar har i vissa fall dödats av islamistiska terrorister.

– Det jag ser här är vanligt på alla platser där människor drabbas, särskilt i Afrika. Deras familjer försöker undertrycka deras känslor. De ber dem att inte gråta och att inte tala om vad som har hänt, i tron att om de inte gråter får de leva i frid och ro resten av livet, förklarar Tirham.

Gud och lidande

Traumaprogrammet går igenom olika steg med olika teman, bland annat förlåtelse och konsekvenser av ett trauma. Det första steget handlar om Guds karaktär.

– Den första lektionen ställer frågan: "Om Gud älskar oss, varför lider vi då?" När människor går igenom svåra tider, särskilt när kristna dödas på grund av sin tro, frågar sig människor vanligtvis detta. Vi försöker lära dem att vad som än händer så ska vi komma ihåg hur Gud är.

Tirham fortsätter:

– Gud skapade en perfekt värld men synden kom in och förändrade allt. Så om vi lider betyder det inte att Gud inte älskar oss, utan snarare på de val som vi gör eller de val som Adam och Eva gjorde. Genom att inte lyda Gud kom det in synd, lidande och smärta till världen. Första lektionen hjälper till att stärka deras tro på Gud.

”Behoven är enorma”

Arbetat med traumabehandling i Burkina Faso håller precis på att startas upp och nyckelpersoner ska utbildas för att kunna genomföra programmet på egen hand.

– Här i Burkina Faso är det som att skrapa på ytan just nu. Traumavårdens behov är enorma, säger Tirham.

En vecka i traumaprogrammet för kvinnor

Måndag: ”Man kunde bokstavligen känna smärtan i deras ögon och se den i deras ansikten.”

Tisdag: ”När vi startade workshopen kunde man se att de var reserverade. De var inte öppna för diskussion och var inte uttrycksfulla. De kunde svara på frågan om vad de hade varit med om, men de pratade inte om sina personliga problem.”

Onsdag: ”Några av dem började le efter att vi hade haft en lektion om sorg. Det var som om ett ljus tändes inuti dem och lyste upp deras ansikten. Det var som om de insåg att, "wow, jag kan faktiskt sörja och gråta. Jag kan faktiskt berätta för Gud hur jag känner.”

Torsdag: ”I morse skrattade de åt vad än jag sa. Jag var jätteglad. Jag sa till dem: ’I dag skiner era ansikten. Första dagen log ni inte. Igår log ni. I dag skrattar ni.’ Den sista dagen var det som om Gud verkligen hade helat dem. Men jag tror att detta bara är det första steget i läkningsprocessen.

Efter veckan: ”Om och om igen ser vi att de kan börja sova igen. När vi kom hit pratade jag med en kvinna som sa att hon länge inte kunde sova. Men efter lektionen i tisdags, har hon sovit hela natten. Jag tror att det är ett av sätten som Gud helar. De kan tala ut om hur de känner, vilket lättar deras hjärtan. Det är som att lasta av en börda. Man kan se det i deras ansikten i mötet med andra människor. De börjar le och skratta och vi vet att de kan sova bra.”