Eritrea den 18 mars 2020
Eritrea är ett av de svåraste länderna i världen att leva som kristen i. På World Watch List 2020 hamnade landet på plats nummer sex. I vårt långreportage får du ta del av kristna Pauls tio år i fängelse, Eritreas politiska och religiösa historia samt en pastors syn på när det är okej att inte lyda överheten.
Paul, som egentligen heter något annat, satt fängslad tio år i Eritrea, för att han vägrade avsäga sig sin kristna tro.
Paul* är i 40-årsåldern. Hans hår är nästan helt grått och huden har oväntat många rynkor för en man i hans ålder. Kroppen är mycket mager. Armarna som sticker fram ur ärmarna på hans fleecejacka ser ut att vara för bräckliga för de stora händerna, som med sina rörelser förstärker de olika nyanserna i hans berättelse. Orden kommer i en jämn ström, med pauser så korta att han knappt hinner andas ordentligt. Paul har mycket att berätta. Om den förtvivlan han upplevde innan han lärde känna Jesus. Om att en person som inte var kristen visade honom Frälsaren. Om tio hårda år i fängelse för att han vägrade förneka sin tro. Och om det hopp som tron gav honom.
Människor utanför en byggnad i Eritreas huvudstad Asmara (personerna på bilden har inget samband med texten).
Paul växte upp i en kärleksfull familj. När han hade blivit vuxen flyttade han för att hitta ett arbete. Han fick jobb som tekniker i ett militärläger långt borta.
Men Paul drabbades av svår depression och varken jobbet, inkomsten eller statusen kunde ge honom ro.
− Jag kan inte förklara den starka oro jag upplevde. Jag tror att djävulen ville driva mig till vansinne. Jag skulle ha blivit galen om inte Gud hade nått mig.
Gick på kristet möte i militärlägret
En dag frågade Paul en vän i lägret vad han kunde göra för att bli av med sin ångest. Vännen trodde inte på Gud men sa:
− Det finns kristna här. Du kanske blir bättre om du besöker dem.
Så Paul gick till ett av deras möten. Han blev förundrad över att de kristna var så hoppfulla och positiva inför livet.
− När pastorn presenterade evangeliet, undrade jag om det verkligen kunde finnas en himmel för en sådan som jag. Om det var sant ville jag veta mer om det hoppet.
Hemligt kristna firar gudstjänst i Eritrea (personerna på bilden har inget samband med texten).
Paul sänker rösten när han söker efter de rätta orden för att beskriva hur Jesus stoppade honom på hans väg, just när hans liv var ett fullständigt kaos.
− Jag levde livet som jag ville och följde mitt syndfulla hjärtas önskningar. Efter att jag satt min tillit till Kristus, mådde jag bättre och bättre och blev befriad från min oro. Mitt hjärta fylldes med glädje och frid. Allt sedan jag fann den vägen har jag känt mig så tillfredsställd. Detta har haft en enorm påverkan på mitt liv.
Firade olaglig gudstjänst
När Paul hade börjat planera för att lämna det militära, blev han arresterad.
− Jag hade varit där i många år. Men innan jag kunde ge mig av, blev jag fängslad tillsammans med alla de andra i vår gemenskap i lägret, för att vi firade gudstjänst utanför någon av de fyra godkända religiösa grupperna (Se faktaartikeln längre ner, reds. anm.)
Efter att gruppen hade arresterats fick medlemmarna var och en frågan om de ville avsäga sig sin tro.
− De frågade mig om jag skämdes för min tro. När jag undrade varför jag skulle göra det sa kommendanten att jag hade blivit tokig och befallde att jag skulle låsas in.
"Vi var packade som sardiner"
Paul och de andra kristna i gruppen förvarades på två olika platser, varav den ena var en fängelsehåla.
− Där var så hett att det var outhärdligt att vidröra någon annan. Men det utrymme som fanns för var och en var alldeles för litet. Vi var packade som sardiner.
Han var ofta sjuk, men eftersom han vägrade att ge efter för kraven fick han inte den vård som han behövde. De kristna fick höra att de skulle få hjälp, om de bara skrev under olika formulär. Formulären innebar bland annat att de skulle sluta sprida sin tro och att de inte längre skulle tillbe tillsammans med kristna utanför de godkända grupperna. Ett formulär krävde att de skulle acceptera regimens auktoritet. Det här var krav som de kristna kände att de inte kunde gå med på.
Situationen visar på dilemmat för många kristna. Tvärt emot vad de blir anklagade för, respekterar de kristna nämligen regimen och är inte emot den på något sätt. Men att skriva under den här typen av dokument skulle dels betyda att de erkände något som inte är sant, dels betyda att de satte regimen högre än Gud i frågan om att tillbe Kristus.
En befälhavare som hade retat upp sig på att de kristna inte gav efter sa till Paul: ”Ni har fängslat er själva. Ni sitter här av fri vilja på grund av vad ni har gjort och regeringen kan inte göra något för er.”
Fångenskapen påverkade den kristna gemenskapen
Eftersom Paul oftast satt fängslad tillsammans med andra kristna, hade de möjlighet att uppmuntra varandra i tron.
− Till en början hade vi en fantastisk gemenskap, även i bönen, förklarar Paul, och fortsätter:
− Vi hade en bibel som vi rev i bitar och delade mellan oss. Men med tiden förändrades situationen. Folk ville vara för sig själva och tänka. Jag blev också sådan. Jag tror att det berodde på våra långa straff och frustration över omständigheterna.
Allt eftersom tiden gick, började Pauls styrka svika honom.
− De placerade mig i ett utrymme där jag knappt kunde andas. Jag var sjuk och hade ont. Det fick mig att undra vad som väntade mig.
Frestades att ge upp
När några av hans vänner skrev på att de avsade sig tron i utbyte mot frihet, började Paul fråga sig om inte han också skulle göra det. Men så fick han se att en av vännerna vägrade att sluta lovprisa Kristus och blev hårt straffad för detta. Istället för att få Paul att skriva på, gjorde detta att hans mod stärktes.
− Jag trodde att jag skulle dö, men så tänkte jag: ”Vad spelar det för roll, vart kommer jag att hamna? Var har jag mitt hopp, är det inte i himlen?” Jag insåg att mitt hopp inte fanns på jorden. Och det stärkte min själ, när jag påmindes om det hopp Jesus har gett mig.
Paul berättar att han fick uppleva orden från Romarbrevet 8:6, om ett köttets sinnelag betyder död, men andens sinnelag är liv och frid.
− I fängelset finns det påfrestningar och fysiskt lidande. Men det som jag gick igenom i mitt inre finns det inga mediciner mot. Man kan inte ta itu med sådant fysiskt. Detta kan man bara gå igenom med Gud, på ett andligt vis. När jag insåg detta, beslutade jag mig för att aldrig upphöra att tänka på mitt himmelska hem eller sluta ha mitt sinne inriktat på andliga ting. Då befriades jag från min förtvivlan.
Livet i frihet
Kort därefter blev Paul frisläppt, vilket var helt oväntat för honom.
− Gud befriade mig vid exakt rätt tid. Jag vet nu att han inte prövar oss över vår förmåga. Jag var nära att dö och var frestad att kompromissa, men nu är jag så tacksam till honom för hur allt löste sig.
Friheten från fängelset löste dock inte alla omständigheter i hans liv. Utmaningarna i fängelset ersattes av nya. Under sin fängelsetid hade Paul förlorat båda sina föräldrar. Efter frigivningen hamnade han i en akut sorgeprocess, som om förlusten av föräldrarna hade inträffat i går. Han var ensam. Och även om resten av hans familj ansträngde sig för att han skulle känna sig välkommen, kände han sig som en främling inför dem. Det var heller inte lätt för Paul att se hur hans vänner hade gått vidare i livet under de gångna tio åren.
Gatuvy från Eritreas huvudstad Asmara (personerna på bilden har inget samband med texten).
Blev buren av kristna syskon runt om i världen
Paul blir påmind om att han behöver vara inriktad på det andliga och lita på Guds nåd och barmhärtighet även i fortsättningen, och har fått uppleva att Herren aldrig sviker sina löften. Kristi kropp stöttade Paul och hans vänner på många sätt under fängelsetiden, bland annat genom Open Doors givare.
− Trossyskonen har brytt sig om oss mer än vad några andra har gjort. De stöttade oss materiellt på olika sätt medan vi satt i fängelse, trots att de inte tillhörde vår biologiska familj. Även efter frigivningen har de gjort mycket för mig. De har tagit emot mig med kärlek. De har stöttat mig på ett otroligt sätt. Jag har sett Herrens händer verka genom mina trossyskon på många olika områden och tackar Gud för det. Och jag kan inte nog tacka dem.
Paul önskar att vi fortsätter be för honom och i våra böner tackar Herren för all uppmuntran han har fått. Han ber speciellt att vi ska be om Guds ledning för honom.
− Herren tröstar mig och ger mig hopp. Jag vill fortsätta att leva för honom. Jag vill glädja Herren, och jag vill se hans arbete bära frukt i det här landet. Det är det enda jag längtar efter.
*Namnet är ändrat av säkerhetsskäl.
1885
Politik: Eritrea koloniseras av Italien.
Religion: Religionsfrihet.
1930-talet
Religion: Eritreanska ortodoxa kyrkan etableras av grekisk-ortodoxa missionärer. Katolska kyrkan
anländer mot slutet av 1930-talet.
1941
Politik: Eritrea sätts under en brittisk militäradministration, vilket fortsätter efter andra världskriget.
Religion: Religionsfrihet. Under 1940-talet planterar svenska evangelisk-lutherska missionärer den Evangelisk-lutherska kyrkan. Amerikanska ortodoxa presbyterianer planterar Mehrete Yesus Church. Amerikanska metodistmissionärer planterar Faith of Christ Church.
1952
Politik: En FN-resolution förenar Eritrea med Etiopien, trots Eritreas krav om självständighet.
Religion: Haile Selassie, Etiopiens kejsare 1930-1974, tillåter kyrkor att bedriva religiös verksamhet.
1962
Politik: Etiopien annekterar Eritrea, vilket utlöser ett frihetskrig.
1974
Politik: DERG-regimen störtar Haile Selassie och inför marxismen.
Religion: Protestantiska kyrkor och pingstkyrkor stängs och alla religiösa grupper, utom Ortodoxa kyrkan, går under jorden och lider svår förföljelse.
1991
Politik: Eritrea vinner kriget.
Religion: Frihet återupprättas och religiösa aktiviteter fortsätter.
1993-1996
Politik: I april 1993 röstar Eritrea för självständighet och 24 maj blir självständighetsdag. Under en fyraårig övergångsperiod ska ett utkast till konstitution gälla och val hållas.
Religion: Under 1994 etableras Association of Evangelicals in Eritrea (AEE) och accepteras som medlem i Association of Evangelicals in Africa (AEA).
1997
Politik: Utkastet till konstitution fortsätter att gälla.
Religion: Regeringen beordrar alla religiösa grupper utom Ortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan och Islam att registrera sig. Presbyterianska kyrkan, Metodistkyrkan, Sjundedagsadventisterna och Bahai ansökte om registrering, men har fram till idag inte fått svar.
1998-2002
Politik: Fram till 2002 pågår en gränskonflikt med Etiopien.
Religion: Ortodoxa ungdomar upplever en andlig väckelse. En sommar angriper en mobb kristna grupper i Asmara, vandaliserar byggnader och bränner över 5 000 biblar. I maj 2002 stängs alla kyrkor som inte har ansökt om registrering.
2003-2018
Religion: Myndigheterna angriper husförsamlingar och arresterar kristna. Många blir torterade och åtskilliga män och kvinnor dör i fängelse. Regimen använder fysisk och psykisk tortyr för att tvinga kristna att avsäga sin tro. Attackerna riktar sig främst mot oregistrerade kyrkor, men påverkar även sanktionerade kyrkor som möter restriktioner och inblandning i sitt arbete.
2018
Politik: Den 8 juli besöker Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed Asmara för att skriva under ett fredsavtal och övertygar senare FN att häva sanktionerna mot Eritrea.
Religion: Kyrkor varnar för överoptimistiska förväntningar på stora förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter.
2019
Politik: Fram till augusti 2019 har inget formellt bilateralt samarbete godkänts. Båda länderna behöver officiellt fastställa gränslinjen.
Religion: Arresteringarna fortsätter, med minst 380 personer mellan maj och augusti, samtidigt som den ortodoxe patriarken fortfarande sitter i husarrest. Vad som kan ha tolkats som kritik från katolska kyrkan straffades hårt genom att samtliga av deras sjukhus stängdes ner. FN:s observatör för mänskliga rättigheter i Eritrea förblir oroad över fortsatta övergrepp på mänskliga rättigheter i landet, inklusive religions- och trosfrihet.
Grupper godkända av regimen:
Grupper som har ansökt om registrering:
Ovanstående grupper ansökte om registrering efter att regimen gått ut med ett påbud 1997. De har aldrig fått svar om registreringen, men efter sin ansökan betraktas de som godkända.
Kyrkor som inte ansökte om registrering efter påbudet 1997 stängdes 2002 och sedan dess har tusentals kristna fängslats och torterats för vad regimen kallar illegala religiösa aktiviteter. Eritreas behandling av kristna strider mot flera artiklar i FN:s Deklaration om mänskliga rättigheter och däribland artiklarna 18, 19 och 20:
Observera: Som FN:s förre observatör för mänskliga rättigheter i Eritrea tidigare har påpekat, saknar landet konstitution och oberoende rättssystem och har ingen lagstiftande församling och inget kontrollsystem som skyddar medborgarna från övergrepp av staten.
Antalet fängslade för kristen aktivitet
Det finns för närvarande ingen exakt siffra på hur många kristna som sitter fängslade i Eritrea, men lokala källor uppskattar att hundratals har dömts till långa straff och att tusentals personer i omgångar har hållits inspärrade under kortare perioder.
Karta över fängelser i Eritrea. De blåmarkerade namnen är fängelser där kristna finns.
Döda i fängelse
Från 2006 och fram till i dag har Open Doors fått rapporter om att minst 27 kristna (12 kvinnor och 15 män) har dött under fängelsevistelsen. Minst ett barn har dött till följd av att en förälder har fängslats. Vi har även fått uppgift om att ett Jehovas vittne och en muslim har dött i fängelse.
Kyrkan i Eritrea känner sig djupt missförstådd. De kristna vill vara goda och produktiva medborgare i samhället, ty det är vad Guds ord kallar dem till. En del kyrkoledare erkänner att det finns områden där de hade kunnat göra bättre eller uppträtt med större vishet. Samtidigt känner kyrkan en stark pastoral skyldighet gentemot sin hjord, en profetisk skyldighet gentemot sin regering och har en skyldighet att lyda all överhet – där en allsmäktig Gud står över all annan överhet.
Den eritreanska kyrkan är djupt bedrövad över att den eritreanska regimen ser henne som en aktör för främmande politiska grupperingar, som vill störa freden och enheten i Eritrea som nation. Här följer en betraktelse över situationen, skriven för några år sedan av en eritreansk pastor, som av säkerhetsskäl är anonym.
"Bibeln har en positiv syn på staten. Guds ord lär oss att lyda överheten och be för dem som har makten (Första Timotheosbrevet 2:1-2). Vår Herre Jesus Kristus var ett mycket gott exempel på detta. När han började sin tjänst, visade han stor respekt gentemot dem som innehade makten och som motarbetade honom och det uppdrag hans fader hade givit honom: att frälsa syndare och vara världens ljus. De anklagade honom falskt och korsfäste honom. Trots detta förbannade vår Herre Jesus Kristus dem inte eller talade respektlöst till dem. Han bad sin far att visa dem nåd.
I Matteusevangeliet 5:44 uppmanar oss samme frälsare att be för dem som förföljer oss. Också i Gamla testamentet ser vi respektfulla tilltal mot orättfärdiga konungar: ”Må du leva för evigt, min konung!” (Nehemja 2:3) Detta visar oss att trots all orättvisa som jordiska makter kan vålla det folk de styr över, är kristna uppmanade till lydnad och respekt.
Jordiska makter är ansvariga inför Gud som har gett dem deras position. Vare sig de tror det eller ej, kommer Gud att hålla dem ansvariga för all skada som de kan ha vållat hans folk. Kristna behöver komma ihåg och följa sin frälsares exempel i sin relation till staten. Tänk på hur Jesus bemötte Pilatus vid sin rättegång. Jesus sade till Pilatus att denne inte hade makt att döma, om inte makten hade blivit honom given.
Hur ska vi då göra om vi tvingas att väja mellan att sätta Kristus eller makthavarna först? Här måste kristna stå upp för Kristus. Den enda anledningen för kyrkan att gå emot myndigheterna är när hon uppmanas att inte tillbe Gud genom hans son Jesus Kristus.
Många kristna i Eritrea befinner sig i fängelse på grund av denna anledning. I fråga om att tillbe Jesus Kristus har de valt att lyda Gud före människor. Den förföljda eritreanska kyrkan motsätter sig stängningen av kyrkor i Eritrea. Hon sörjer över att många kristna har arresterats och pinas i fängelse i Eritrea. Hon betraktar även alla aktioner som regimen utsatt kristna i Eritrea för som orättfärdiga. Men samtidigt vill hon följa exemplen på hur hon bör bemöta den sortens orättfärdighet. Den eritreanska kyrkan tror att hennes hjälp enbart kommer från Herren (Psaltaren 121:1-2), och hon vill följa sin Herre Jesu Kristi exempel i förhållande till regimen.
Hon lämnar orättfärdigheten till Herren i bön, eftersom han har sagt: ”Hämnden är min”. När hon möter överheten, gör hon det på ett kristuslikt sätt för att framkalla en förändring som ärar Gud och vidmakthåller hennes goda vittnesbörd inför världen."